Blogg

På tåget mellan Mjölby och Örebro. Skall medverka på en internationell konferens där i morgon om hållbara fordonsflottor.
Idag var jag och pratade på ett seminarium i Lund om den nya stadsdelen Brunnshög, som skall bli den nya HÅLLBARA stadsdelen i Lund. Där skall nyamastodontstora forskningsanläggningarna ESS och MAX-lab ligga, och där skall bo och arbeta 40.000 människor på sikt.
Idag handlade det om hur transporterna till, från och inom området skall kunna bli hållbara. Och det är inte enkelt, området ligger intill motorvägen E22 och till Sony Ericsson som ligger intill kör de flesta bil, trots Lundalänken - en högvärdig separerad bussväg. Och det är 4-5 km till stationen, och det är en bit, även om Lundalänken förhoppningsvis får spårväg till 2014 - fan trot.
Lund funderar på att sätta målet 1/3 bil, 1/3 kollektivtrafik och 1/3 gång och cykel för Brunnshögsområdet. Och det blir nog en tuff uppgift, men ändå ett rimligt mål. Man hade räknat ut om att om alla som skall bo och arbeta i området skulle parkera var sin bil i mark-parkering, skulle hela området gå åt bara till parkering.
Men det kan gå -om man menar allvar, och följer detta övergripande mål ner i detaljplaneringen, Men sådana traditioner finns varken i Lund eller någon annan svensk stad. För samtidigt som vi sätter denna typ av mål, så fortsätter planeringen i andra delar av våra städer som vanligt. Dvs med olika projekt som generar mer trafik. Nya avfarter läggs till på motorvägarna för att det inte skall bli köer, nya rondeller byggs av samma skäl. och vad händer? Surprise - trafiken ökar!
Det som var kul idag var att på seminariet var det både politiker, tjänstemän och folk från företag. Och som allt oftare så var företagsfolket mer offensiva än många politiker, när det gäller miljön. Här fanns sådana exempel från IKANO, EON, PEAB mfl. Och Ideon, den Science Park som ligger på andra sidan motorvägen mot där Brunnshög skall ligga , har nyligen infört parkeringsavgifter på 375 kr/mån. Och alla gillade det naturligtvis inte. Det fanns, enligt en företagsrepresentant, "många ingenjörer som inte bryr sig om klimatet".
Men avgiften handlar nog inte precis om klimatet, utan om det faktum att det är så fullt med bilar att de helt enkelt inte får plats.

Four new papers discuss the relatiosnhip between solar activity and climate: one by Judith Lean (2010) in WIREs Climate Change, a GRL paper by Calogovic et al. (2010), Kulmala et al. (2010), and an on-line preprint by Feulner and Rahmstorf (2010). They all look at different aspects of how changes in solar activity may influence our climate.

The paper by Judith Lean (2010) has the character of a review article, summarizing past studies on the relationship between solar forcing and climate. The main message from her article is that the solar forcing probably plays a modest role for the global warming over the last 100 years (10% or less). It’s a nice overview, but I miss treatment of uncertainties.

Her analysis is based on the HadCRUT3 data, and I wonder if she would get similar results if she chose the GISTEMP or NCDC instead. The choice may in particular be relevant for the discussion of the temperatures after 1998.

Personally, I regard the data on solar activity before 1900 as quite uncertain too. The reason is that there are strange things happening to the solar cycle length in the shift from the 19th to the 20th century. Hence, any analysis based on the past centuries is uncertain because of suspect data quality in the early part of the record. Lean mentions that proxy-based records are uncertain, however.

Another source of uncertainty stems from the analysis itself – a regression analysis with chaotic data can easily yield misleading results. Gavin and I showed in a recent paper that multiple regression can produce strange results when applied to the global mean temperature and a number of forcings.

In other words, I think the reader may get the wrong impression from Lean (2010) that the link between solar activity and climate is better established than the data and methods suggest. Especially when she discusses forecasts for the near future (eg. for year 2014) – I fear that such a discussion can be misinterpreted and misused. However, that’s my view, and it does not necessarily mean that her paper is incorrect – quite the opposite, I think her main conclusions are sound (Her estimate of the solar contribution to the global warming over past century – 10% or less – is in good agreement with the figure Gavin and I got in our analysis).

The positive side is that the paper is probably clearer and more accessible without all these caveats. I also think she makes an interesting point when she discusses ‘fundamental puzzles’ associated with claims of strong solar role in terms of the past warming. She puts this into the context of climate sensitivity, arguing that it would imply that Earth’s climate be insensitive to well-measured increases in GHG concentrations and simultaneously excessively sensitive to poorly known solar brightness changes. Furthermore, Lean argues that it would also require that the Sun’s brightness increased more in the past century than at any time in the past millennium – a situation not readily supported by observations.

The paper of Calogovic et al. (2010) is a follow-up of a recent paper by Svensmark et al. (2009), looking into the claim that the cloud water content drops after a Forbush event. Their work involved estimating cosmic ray fluxes for the whole planet, and comparing it to local cloud information derived from satellites. They concluded that the Forbush events had no detectable effect on the clouds.

Moreover, they also argued that the analysis of Svensmark et al. (2009) gave unreliable results since it included a Forbush event on January 20, 2005 which was accompanied by a strong solar proton event. However, they did not explain explicitly why such proton events would disturb the measurements, but referred to another study by Laken et al. (2009) in Geophysical Research Letter. Laken et. al. only discusses the proton events briefly, and refers to a study by Fluckiger et al. (2005), who state that “The cosmic ray ground level enhancement (GLE) on January 20, 2005 is ranked among the largest in years, with neutron monitor count rates increased by factors of more than 50″.

But there is no reference to proton events in Fluckiger et al. (2005), so I’m not convinced that proton events will invalidate the analysis of Svensmark et al. (2009). Perhaps I’m missing something? Anyway, this is only a minor detail, and the rest of the analysis of Calogovic et al. (2010) seems more convincing. Their conclusion is supported by Kulmala et al. (2010): “galactic cosmic rays appear to play a minor role for atmospheric aerosol formation events, and so for the connected aerosol-climate effects as well”. Kulmala’s group in Finland boasts many world-renowned aerosol physicists.

The study by Kulmala et al. (2010) was based on near-ground measurements of aerosols, magnetic field, cosmic rays, sunlight intensity (solar radiation), and ionization over a 13-year long period (~1 solar cycle). They also used airborne Neutral cluster and Air Ion Spectrometer, LIDAR and Forward Scattering Spectrometer Probe measurements. They failed to detect any correlation between cosmic ray ionization intensity and atmospheric aerosol formation.

Feulner and Rahmstorf address a speculation stated by Lean: the possibility of solar forcing countering anthropogenic global warming. Their paper examines the effect a solar grand minimum (low solar activity similar to that inferred for the Maunder Minimum) would have on the global mean temperature by 2100. By accounting for a corresponding reduction in forcing for the future in a climate model study, they conclude that the effect is negligible (less than 0.3K compared to 3.7 – 4.5K if the SRES A1b or A2 emission scenarios were assumed).

So what can we learn from these articles? What we see is how science often works – increases in knowledge by increments and independent studies re-affirming previous findings, namely that changes in the sun play a minor role in climate change on decadal to centennial scales. After all, 2009 was the second-warmest year on record, and by far the warmest in the southern hemisphere, despite the record solar minimum. The solar signal for the past 25 years is not just small but negative (i.e. cooling), but this has not noticeably slowed down global warming. But there are also many unknowns remaining, and the largest uncertainties concern clouds, cloud physics, and their impact on climate. In this sense, I find it ironic that some people still rely on the cosmic rays argument as their strongest argument against AGW – it does involve poorly known clouds physics!

 Förslag på individuellt utformade byggnader, en utmärkt målsättning!

Inledning

Förslaget syftar till att bebygga kvarteret Vattenfallet i Vällingby. Målsättningen är att skapa en ny stadsdel vars koncept bygger på en vidareutveckling av ABC-staden. I den upparbetade versionen (ABC 2.0) är det tänkt att ABC-funktionerna ska integreras snarare än separeras. Områdets planering kännetecknas av stor individuell frihet vad gäller utformning och innehåll.

 

Idag är Vällingby effektivt separerat ifrån den närliggande 50-talsförorten Blackeberg genom att man låtit en trafikled (med få korsningar och övergångar) skära rakt mellan de båda kommundelarna. En uttalad ambition med förslaget är att, i enlighet med promenadstadsvisionen, åstadkomma ett stråk som på ett bättre sätt binder samman de båda förorterna. Det är en utmärkt ambition som vi stöder, även om vi är tveksamma till att den aktuella planen kommer att kunna nå målet.

En mycket intressant detalj med förslaget är inslaget av stadsradhus där köparna själva kan styra utformningen. Det innebär även att verksamheter kan förläggas till dessa. Den större individuella valfriheten i utformningen av bostaden kommer med största sannolikhet att innebära en större variation i stadsbilden och är ett mycket välkommet avbrott från den monotona "områdes"-planering som under lång tid präglat Stockholms utveckling. De höghus som idag används av Vattenfall kommer i framtiden att utnyttjas enligt principen att brukaren själv bestämmer innehållet. Även här ställer sig YIMBY positiva. Det motverkar zonering mellan bostäder och andra verksamheter och det kan bli en mycket intressant mix. Vi ser gärna att idéerna om individuell utformning och nyttjande får sprida sig till fler platser. Idén att skapa urbana biotoper på höghusens tak är också ett intressant inslag.

Synpunkter

 Den tänkta strukturen ger ett splittrat och otydligt intryck. 60-talets SCAFT-planering lever kvar genom att området mycket tydligt separeras från trafikstrukturen och omgivande områden genom avståndsskapande impedimentgrönytor. Området blir en isolerad enklav, trots uttalade målsättningar om motsatsen.

Zonering

Enligt förslaget kommer stadsradhusen att placeras i den södra delen av planområdet medan stadskvarteren kommer att förläggas till den norra delen. Detta är en olycklig zonering då inslaget av verksamhetslokaler kan antas vara relativt begränsat i radhusområdet. Radhusområdets placering blir i utkanten av planområdet, längst bort ifrån T-banestationen.

Det naturliga flöde av människor (mot stationen och verksamheter inom och utanför området) som finns i ett blandat område kommer på grund av radhusområdets placering göra det till ett bostadsområde främst till för de som bor där. Avsaknaden av blandad bebyggelse kommer heller inte främja ambitionen att skapa promenadstråk mot Blackeberg. Det har kommit YIMBY tillkänna att indelningen av lägre bebyggelse i den södra delen av planområdet har att göra med att tillmötesgå kraven i riksintresset att stadsbilden med de höga dominerande kontorshusen inte får suddas ut. YIMBY menar att riksintressen i vissa fall kan vara befogat när det t.ex. gäller att upprätthålla viktiga samhälleliga funktioner eller skydda unik bebyggelse. Vi har dock svårt att förstå varför riket skulle ha ett intresse av att förhindra en god stadsutveckling i Stockholms nordvästra förorter.

Inom radhusområdet kan även bebyggelse med andra funktioner provas även om exploateringsnivån där skulle bli begränsad på grund av riksintresset. Målsättningen bör vara att ingen del av planen skapar nya "-områden".

Bergslagsvägen

Ett av syftena med förslaget är att skapa bra förbindelser mellan Blackeberg och Vällingby. Det är en utmärkt målsättning som tyvärr inte åstadkoms fullt ut i förslaget. Ska man till fots ta sig från Råcksta till Blackeberg har man endast ett alternativ, att passera Råckstarondellen. På denna punkt gör inte denna plan någon skillnad, Bergslagsvägens roll som barriär kommer således att bestå. På sträckan mellan Åregatan och Råckstavägen (en sträcka på mer än en kilometer) kan man endast korsa Bergslagsvägen på tre ställen (vid rondellerna och genom en gångtunnel). I översiktsplanen eftersträvas att Bergslagsvägen ska bli ett mer urbant stråk. Detta ser YIMBY som fullt rimligt. Trafikflödesmätningar har visat att trafikmängden på denna del av Bergslagsvägen inte är större än vid Sveavägen. Genom att integrera Bergslagsvägen i en stadsstruktur öppnas också nya trafikstråk upp, och trafiken på Bergslagsvägen sprids ut istället för att som idag centreras. YIMBY hyser en förhoppning att man följer översiktsplanens intentioner och låter Bergslagsvägen bli ett riktigt urbant stråk, vilket innebär att den får adresser och fler korsningar, samt att angränsande mark utgörs i huvudsak av kvarter eller parker. I Vällingby parkstad bör man ta detta i beaktande och inte låta området avskärmas från trafikleden med standardmall 1A "tom
gräsremsa" utan istället förbereda för framtida korsningar.

Trafik

Enligt planförslaget ska Vällingby parkstad vara relativt befriad från biltrafik, då parkeringsplatser främst placeras i stadsdelens yttre delar. Här vill vi gärna påpeka att biltrafik i ett område inte behöver vara ett problem i sig. Problemet uppstår när det blir mycket biltrafik. Ett helt trafikseparerat område upplevs lätt som otryggt om flödena av människor inte är stora. Lösningar med t.ex. gångfartsgator kan vara ett bra sätt för att begränsa mängden biltrafik.Men denna formulering är också problematiskt då den hänger kvar vid ett zoneringstänk- ett områdestänk. Underförstått är att i området går du, utanför åker du bil. För att detta synsätt ska fungera förutsätter det naturligtvis att området rent mentalt slutar vid en punkt, för att där övergå i den helt trafikcentrerade struktur som idag finns utanför det. Detta synsätt går således stick i stäv med målsättningen att koppla samman de idag från varandra isolerade områdena. Målsättningen bör vara att integrera området med omgivningen, inklusive de omgestaltningar och omledningar av trafik som då krävs.

Alternativ arbetsgång

Då planarbetet befinner sig i en relativt tidig fas vill YIMBY passa på att ge sin syn på hur området (och andra områden) kan planeras. Vi ger även ett förslag till plan som illustrerar hur vi tänker. För det första bör en stadsplan fastställas, som syftar till att binda ihop befintliga områden på ett bättre sätt. I en stadsplan bestäms inte enskilda byggnaders utformning eller funktion. Istället analyseras områdets förutsättningar i form av befintlig bebyggelse och barriärer som behöver överbryggas. Sålunda bör planen omfatta ett betydligt större område än det som nu diskuteras. Planen bör tydligt visa hur stadsdelen hänger ihop i form av gator och stråk. Planen bör dessutom ange vad som är kvartersmark och vad som är parkmark. När gator dras tas givetvis hänsyn till redan existerande bebyggelse. Bild 1 (på nästa sida) visar en flygbild över det aktuella området och bild 2 visar hur man med hjälp av en stadsplan kan binda samman de olika kommundelarna.

Nu är Bergslagsvägen en led för transport av farligt gods, vilket gör att kvarteren enligt gällande praxis måste ligga på ett visst säkerhetsavstånd. Dock vill man undvika en alltför bred stadsaveny, varför transport av farligt god kan överväga att tillåtas på endast de inre körfälten.

Bild 3 visar hur stadsplanen öster om tunnelbanespåren sedan fyllts med kvarter och gestaltats med träd och trottoarer. Här ser man tydligt vad som är den befintiga bebyggelsen (ljusbrunt) och den nya (rött).

 Bild 1. Flygbild över området.

 Bild 2. Förslag till stadsplan. Grått anger gatumark, gult anger kvartersmark och grönt anger parkmark. Planförslaget tar hänsyn till befintlig bebyggelse.

 Bild 3. Stadsplan med ytterligare gestaltning av området öster om tunnelbanan. (skiss) Olika nyanser av grönt anger park, inner-/kvartersgård och träd. Ljusbrunt anger befintlig bebyggelse. Rött anger ny bebyggelse. Ljus- resp. mörkgrått anger vad som är trottoar-/torgmark rep. gatumark för fordonstrafik.

Plansidan hos Stockholms stadsbyggnadskontor.

YIMBY:s yttrande som PDF

Bloggar om: stockholm, yimby, vällingby, vällingby parkstad, råcksta, vattenfallet, vattenfall

Hade tänkt att skriva något om jämställdhet idag på internationella kvinnodagen. Men eftersom mitt förra inlägg gett upphov till en så intressant diskussion kring just detta ämne rekommenderar jag dig att läsa de 14 kommentarerna till det istället.

Och då reflektera över varför det ser ut som det gör med avseende på jämställdheten, i samhället och i trafiken. När det statliga verket inte ens lyckas nå upp de dåliga resultat på jämställdhet som finns bland chefer i näringslivet, trots alla mål om detta, då är det riktigt illa.

Själv sliter jag med föredragen till veckans gig: Lund i morgon och Örebro på onsdag. Och så har vi så urballat mycket att göra - och allt är roliga uppdrag. Vi kommer att behöva anställa ännu fler personer på Trivector, trots att vi anställt 6 personer det senaste halvåret på Traffic. På hela Trivector är siffran 9.

- Resultatet av gårdagens folkomröstning på Island visar att uppgörelsen från i höstas inte går att genomdriva. Nu krävs nya förhandlingar med regeringarna i London och Haag.
 
- Det är fel att Storbritannien och Nederländerna som hittills tillåts driva Island till ett nej i den mycket viktigare omröstningen om isländskt EU-medlemskap. Islänningarna måste känna sig välkomna i EU. Islänningarna kommer naturligtvis aldrig att rösta ja till EU-medlemskap om översittarna i London och Haag, som hittills, tillåts bestämma Islands öde.
 
- Nu måste kraftfullt nordiskt statsmannaskap utövas i EU, London och Haag för att ersätta den kamrerspolitik som tillåtits topprida Island. Carl Bildt bör ersätta sin globala agenda med fokus på de för islandsfrågan viktiga EU-huvudstäderna och Reykjavik. Här krävs svensk utrikes- och säkerhetspolitik av högre klass och med större engagemang än vad vi hittills sett.

- Finansdepartementala amorteringskrav får inte driva islänningarna i armarna på andra, som kineser och ryssar. Ett nej i EU-frågan på Island skulle glädja öns nationalister och bakåtsträvare, vilket är illa nog. Men allra värst vore det för EU och övriga Norden. Här finns ett historiskt uppdrag för Carl Bildt.

The Institute of Physics (IoP) recently made a splash in the media through a statement about the implications of the e-mails stolen in the CRU hack. A couple of articles in the Guardian report how this statement was submitted to an inquiry into the CRU hack and provide some background.

The statement calls for increased transparency, and expresses concerns about the public confidence in science if the transparency is absent. The IoP statement, however, fails to note that the issue of transparency is far more general applicable than just to mainstream climate science. It should also involve the critics of climate change, as noted by New Scientist.

The statement also fails to clarify what level of transparency they expect the climate scientists to reach. Which scientific discipline should we use as a role model? I know of none that is more transparent than climate science, and in large part that s due to the IPCC. Ironically, without this transparency, the climate-change deniers would not get as much ammunition. For instance, note how the attacks on the NASA GISTEMP product have become more vehement in recent months even though the code base and data have been available for years and clearly demonstrate that the criticisms are bogus.

Another question arises is whether the IoP follows its own recommendations in its own publications?

The statement of the IoP was made on the behalf of its 36000 members, but as a member of IoP myself, this came as a surprise. According to the Guardian, there was only a small group of people behind this, and other IoP members was obviously not very impressed. The IoP did, however, make a second statement after their initial one was misrepresented by the climate-change deniers (there is some confusion about versions).

The irony of this affair is that the IoP will not disclose who were responsible for the original statement, thus not living up to the standards they set for others.

Furthermore, it’s a paradox that the IoP based the statement on stolen private e-mail exchanges, while putting disclaimers about confidentiality, especially as it asks people to delete any e-mail before they go astray:

This email (and attachments) are confidential and intended for the addressee(s) only. If you are not the intended recipient please notify the sender, delete any copies and do not take action in reliance on it…

Transparency is essential for trust and confidence in science – as in all matters – but claims about lack of transparency are easy to make. It’s another question whether the alleged lack of transparency in climate science has had any impact on anyone’s ability to verify the science.

Methane is like the radical wing of the carbon cycle, in today’s atmosphere a stronger greenhouse gas per molecule than CO2, and an atmospheric concentration that can change more quickly than CO2 can. There has been a lot of press coverage of a new paper in Science this week called “Extensive methane venting to the atmosphere from sediments of the East Siberian Arctic Shelf”, which comes on the heels of a handful of interrelated methane papers in the last year or so. Is now the time to get frightened?

No. CO2 is plenty to be frightened of, while methane is frosting on the cake. Imagine you are in a Toyota on the highway at 60 miles per hour approaching stopped traffic, and you find that the brake pedal is broken. This is CO2. Then you figure out that the accelerator has also jammed, so that by the time you hit the truck in front of you, you will be going 90 miles per hour instead of 60. This is methane. Is now the time to get worried? No, you should already have been worried by the broken brake pedal. Methane sells newspapers, but it’s not the big story, nor does it look to be a game changer to the big story, which is CO2.

[Note: Edited Toyota velocities to reflect relative radiative forcings of anthropogenic CO2 and methane. David]

For some background on methane hydrates we can refer you here. This weeks’ Science paper is by Shakhova et al, a follow on to a 2005 GRL paper. The observation in 2005 was elevated concentrations of methane in ocean waters on the Siberian shelf, presumably driven by outgassing from the sediments and driving excess methane to the atmosphere. The new paper adds observations of methane spikes in the air over the water, confirming the methane’s escape from the water column, instead of it being oxidized to CO2 in the water, for example. The new data enable the methane flux from this region to the atmosphere to be quantified, and they find that this region rivals the methane flux from the whole rest of the ocean.

What’s missing from these studies themselves is evidence that the Siberian shelf degassing is new, a climate feedback, rather than simply nature-as-usual, driven by the retreat of submerged permafrost left over from the last ice age. However, other recent papers speak to this question.

Westbrook et al 2009, published stunning sonar images of bubble plumes rising from sediments off Spitzbergen, Norway. The bubbles are rising from a line on the sea floor that corresponds to the boundary of methane hydrate stability, a boundary that would retreat in a warming water column. A modeling study by Reagan and Moridis 2009 supports the idea that the observed bubbles could be in response to observed warming of the water column driven by anthropogenic warming.

Another recent paper, from Dlugokencky et al. 2009, describes an uptick in the methane concentration in the air in 2007, and tries to figure out where it’s coming from. The atmospheric methane concentration rose from the preanthropogenic until about the year 1993, at which point it rather abruptly plateaued. Methane is a transient gas in the atmosphere, so it ought to plateau if the emission flux is steady, but the shape of the concentration curve suggested some sudden decrease in the emission rate, stemming from the collapse of economic activity in the former Soviet bloc, or by drying of wetlands, or any of several other proposed and unresolved explanations. (Maybe the legislature in South Dakota should pass a law that methane is driven by astrology!) A previous uptick in the methane concentration in 1998 could be explained in terms of the effect of el Nino on wetlands, but the uptick in 2007 is not so simple to explain. The concentration held steady in 2008, meaning at least that interannual variability is important in the methane cycle, and making it hard to say if the long-term average emission rate is rising in a way that would be consistent with a new carbon feedback.

Anyway, so far it is at most a very small feedback. The Siberian Margin might rival the whole rest of the world ocean as a methane source, but the ocean source overall is much smaller than the land source. Most of the methane in the atmosphere comes from wetlands, natural and artificial associated with rice agriculture. The ocean is small potatoes, and there is enough uncertainty in the methane budget to accommodate adjustments in the sources without too much overturning of apple carts.

Could this be the first modest sprout of what will grow into a huge carbon feedback in the future? It is possible, but two things should be kept in mind. One is that there’s no reason to fixate on methane in particular. Methane is a transient gas in the atmosphere, while CO2 essentially accumulates in the atmosphere / ocean carbon cycle, so in the end the climate forcing from the accumulating CO2 that methane oxidizes into may be as important as the transient concentration of methane itself. The other thing to remember is that there’s no reason to fixate on methane hydrates in particular, as opposed to the carbon stored in peats in Arctic permafrosts for example. Peats take time to degrade but hydrate also takes time to melt, limited by heat transport. They don’t generally explode instantaneously.

For methane to be a game-changer in the future of Earth’s climate, it would have to degas to the atmosphere catastrophically, on a time scale that is faster than the decadal lifetime of methane in the air. So far no one has seen or proposed a mechanism to make that happen.

References

Dlugokencky et al., Observational constraints on recent increases in the atmospheric CH4 burden. GEOPHYSICAL RESEARCH LETTERS, VOL. 36, L18803, doi:10.1029/2009GL039780, 2009

Reagan, M. and G. Moridis, Large-scale simulation of methane hydrate dissociation along the West Spitsbergen Margin, GEOPHYSICAL RESEARCH LETTERS, VOL. 36, L23612, doi:10.1029/2009GL041332, 2009

Shakhova et al., Extensive Methane Venting to the Atmosphere from Sediments of the East Siberian Arctic Shelf, Science 237: 1246-1250, 2010

Shakhova et al., The distribution of methane on the Siberian Arctic shelves: Implications for the marine methane cycle, GEOPHYSICAL RESEARCH LETTERS, VOL. 32, L09601, doi:10.1029/2005GL022751, 2005

Westbrook, G., et al, Escape of methane gas from the seabed along the West Spitsbergen continental margin, GEOPHYSICAL RESEARCH LETTERS, VOL. 36, L15608, doi:10.1029/2009GL039191, 2009

(Från Dagens Industri den 6 mars 2010)

Idag röstar man på Island om förslaget till uppgörelse med Storbritannien och Nederländerna. Dessa båda brast i kontrollen av Islands betalningsförmåga.De bör omgående förhandla fram ett avtal som är acceptabelt för Islands folk. Islänningarna ska känna sig välkomna i EU, skriver Carl B Hamilton (FP).
Förra veckan lämnade Island in sin ansökan om medlemskap i EU. Den gångna veckan har finansdepartementen i London och Haag skjutit ansökan i sank.

Islänningarna röstar aldrig ja i en folkomröstning om medlemskap i en union där mobbarna i Haag och översittarna i London tillåts bestämma deras öde. Vissa frågor är för viktiga för finansdepartement att hantera. Detta är en sådan.

Den i särklass största ambassaden i Reykjavik lär vara Kinas ambassad. Motivet är knappast välgörenhet. Ryssland har återupptagit sin militära flygverksamhet runt Island och markerar därmed både mot USA men även mot EU:s nya intresse för Arktis. Det passar Ryssland utmärkt om Island om något år röstar nej till EU-medlemskap och i stället på egen hand samarbetar med Ryssland om Arktis. Men Kinas och Rysslands intressen strider mot Sveriges, EU:s och Natos.

Konflikten mellan Island, å ena sidan, och Storbritannien och Nederländerna å den andra, hänger ihop med bankkrascherna på ön. Två isländska banker - Landsbanki och Kaupthing - erbjöd mycket höga räntor till insättare i Storbritannien och Nederländerna. Enbart detta hade kunnat motivera extra kontroller av bankernas verksamheter. Myndighetstillsynen var dock undermålig från alla tre ländernas sida. Dessutom glömde alla tre att kontrollera om det fanns tillräckliga resurser för att uppfylla de isländska insättargarantierna ifall bankerna skulle gå omkull.

Sedan gick de omkull. Då skulle insättargarantierna ha fallit ut, men resurserna i det isländska garantisystemet var alldeles otillräckliga. Det borde alla tre ländernas tillsynsmyndigheter ha anat och ingripit mot. Brittiska och nederländska skattebetalare fick därför träda in och ersätta de egna medborgarna. Deras regeringar kräver nu ersättning från Island för sina utlägg.

Med tanke på de nederländska och brittiska myndigheternas egna tillkortakommanden i tidigare skeden, både i den egna tillsynen och det egna bristande intresset för Islands oförmåga att uppfylla sina åtaganden, menar många rättslärda att kraven på Island är högst diskutabla. Storbritannien och Nederländerna har nämligen själva brustit i att - på ett tidigare stadium - kontrollera Islands bankmässiga kompetens och ekonomiska kapacitet. Innan man sätter tilltro till en borgensman bör man kontrollera dennes betalförmåga. Annars faller skulden rimligen även tillbaka på en själv.

Det som inträffat på Island, i Lettland och på flera andra håll under krisen visar att den europeiska gränsöverskridande banktillsynen har varit svag och verklighetsfrånvänd. Det är en av de brister som måste åtgärdas nu när den finansiella tillsynen skärps på EU-nivå.

Men i dagsläget hjälper det Island föga. Frågan om Islands skuld är de facto en förhandlingsfråga. Ett förhandlingsresultat nåddes hösten 2009 mellan Island, Nederländerna och Storbritannien. Det godkändes även i det isländska parlamentet. Trots det blir det nu folkomröstning om avtalet. Islänningarna kommer att förkasta avtalet med stor majoritet, enligt opinionsmätningarna.

De anser det inte rimligt att denna stora börda har lagts på dem, som är helt oskyldiga till bankkrascherna. Deras "brott" har bestått i att välja inkompetenta och vänskapskorrupta politiker.

Översittarfasonerna på finansdepartementen i London och Haag hade aldrig kunnat användas mot ett större land, som Tyskland, och knappast heller mot Sverige. Island har bara cirka 330 000 invånare och landets ansökan om EU-medlemskap väger uppenbarligen lätt.

De isländska bankförhandlarna får - ofrivilligt - en starkare ställning genom nejet i folkomröstningen om avtalet. Krav på Island kan avvisas med att "det får vi inte igenom hos folket". Vad ska London och Haag sätta emot? Begära utmätning av Island? Blir landets återbetalningsförmåga bättre om det först skulle försättas statsbankrutt? Naturligtvis inte.

Nu går Islandskonflikten in i en ny fas. Indrivningsjuridiken och principrytteriet måste sättas i andra rummet till förmån för statsmannaskap. Sverige bör göra mycket mer för att säkra målet om Islands EU-medlemskap. Det är viktigare än amorteringsplanens utseende.

Att Island alltjämt befinner sig i konflikt med Storbritannien och Nederländerna är ett misslyckande även för de nordiska regeringarna, inklusive den svenska. Storbritannien och Nederländerna bör inte bara skämmas för sin mobbning av Island, utan de bör omgående förmås att förhandla fram ett för Islands folk acceptabelt avtal. Island ska både vara välkommet i EU, och känna sig välkommet.

CARL B HAMILTON

(OBS! Detta inlägg kan innehålla spår av ironi)

Senaste numret av vänstertidskriften Arena lockar med ett "stadsmanifest för en rödgrön stadspolitik" signerat forskaren Karin Bradley (som doktorerat på miljörättvisa) och arkitekten Ola Broms Wessel. Bradley & Wessel (som båda arbetar för arkitektkontoret Spridd) har gjort sig ett namn på att kritisera förtätningstrenden inom stadsplaneringen.

Viljan att bygga täta, funktionsblandade kvarter med mycket stadsliv är enligt dem bara ett uttryck för en kapitalistisk och konsumistisk medelklassnorm. Istället efterfrågar B&W sk.  "alternativa lösningar". Det låter förstås intressant och många är nyfikna på hur alternativen till den täta blandstaden ser ut. Hittills har dock B&W inte lyckats presentera några alternativa lösningar, vilket gör det lite svårt att ha en meningsfull diskussion.

Uppenbarligen känner B&W att det börjar bli lite pinsamt och tradigt att bara fortsätta negga på tät blandstad utan att kunna erbjuda några alternativ, så nu har man samlat sig till ett grandiost stadsmanifest. Ordet manifest kommer av latinets manifestus, som betyder "tydlig, uppenbar". Det är alltså meningen att ett manifest ska innehålla ett väldigt konkret budskap om vad man vill göra. Det gör inte det här manifestet.

Halva texten är den gamla vanliga kritiken mot förtätning som ond medelklassnorm. Därefter kommer själva manifestet, som är en lista på saker som de rödgröna borde satsa på enligt B&W. Syftet är att få "...en mer långtgående politik för en miljörättvis stadsutveckling som matchar visionerna om en på djupet hållbar ekonomi, nya former för arbete och fritid, livskvalitet, förhållande till det gröna och maktrelationer - lokalt såväl som globalt."

Detta storslagna syfte ska uppnås genom

1. Flerkärniga städer
2. Långsiktiga visioner om "nollutsläppsstäder"
3. Upprustning av modernismens förorter
4. Starkare regional planering
5. Ett nationellt organ för hållbart stadsbyggande.

Ja, det var det. Föga kontroversiella ståndpunkter alltså. Tvärtom låter det som ett ganska ordinärt inlägg på en ganska ordinär workshop om stadsplanering. Men då har man inte läst det finstilta. Av någon anledning får nämligen de flerkärniga städerna inte byggas med "innerstaden som norm" och betongförorterna får absolut inte byggas om till  "kvartersstadsliknande strukturer".

Varför? Ja, vem vet? Ingenstans förklarar B&W varför man inte får göra det. Det bara är så. Tät, funktionsblandad kvartersstad är helt enkelt ond och måste förbjudas. Måhända ligger ett typologiskt trauma bakom denna kvartersfobi?

Ska man tro B&W går det inte att bygga "miljörättvisa" städer om man bygger tät, funktionsblandad kvartersstad. Och tro är det enda man kan göra för några argument får man inte se. Det är svårt att överhuvudtaget göra sig en bild av hur B&W tycker att en "miljörättvis" stad ska byggas, mer än att den naturligtvis inte får se ut som "innerstaden".

Men om man studerar vad B&W:s arkitektkontor Spridd har gjort för projekt blir man lite klokare. Spridd arbetar nämligen målmedvetet med något som kallas "Grön Social Arkitektur":

“ Samhället genomgår idag stora förändringar i synen på konsumtion. Resursförbrukning och långsiktigt hållbara lösningar är i fokus. Byggandet och den dagliga förbrukningen av energi för att åstadkomma bekväma inomhusmiljöer står för en stor del av vår resursförbrukning. Inom detta fält sker ett omfattande förändringsarbete.

Spridd arbetar med visionen om en Grön Social Arkitektur. Visionen inkluderar sociala relationer, beteenden och flöden i frågan om hållbarhet. För att åstadkomma förändringar krävs såväl bättre tekniska lösningar som grundläggande förändringar i vårt beteende – våra vanor, vår arbetsplats, vårt boende och överlag konsumtionen av byggnader. I ett resurseffektivt byggande är det avgörande att värdera vad som verkligen behövs och att bidra med nya synsätt på samutnyttjande och yteffektivisering. ”

Vill man se exempel på B&W:s alternativa, miljörättvisa stad kan man t.ex. spana in de här radhusen i Malaga:



Spridd ritar radhus i Malaga - inget säger "hållbar stadsutveckling" som en golfpensionär som testar svingen rakt ut i havet.

Det är imponerande att Spridd lyckas hålla igång sin icke-kommersiella verksamhet, trots att man så tydligt tar avstånd från konsumistiska medelklassnormer. Ett annat fint exempel på Spridds miljörättvisa tänkande är villa "Satellit" i Helsingfors skärgård.



Villa "Satellit" på privat ö i Helsingfors skärgård

Att Spridd gav villan namnet "satellit" har en enkel förklaring: "Valet av satellit som namn refererar delvis till att det fungerar som en andrabostad till stadslägenheten i Helsingfors men är också ett sätt att förskjuta fokus från det enskilda huset till hela ön som bostad".

Ett annat intressant villaprojekt där beställaren också äger en ö (denna gång i Stockholms skärgård) befinner sig dessvärre i "viloläge". Så ser tyvärr den bistra verkligheten ut för de som utmanar den konsumistiska medelklassnormen med Grön Social Arkitektur.

Bloggar om: stadsplanering, arkitektur, blandstad, förtätning, bradley, spridd

Trafikverket har utsett regionala chefer för området Samhälle. Verksamhetsområdet Samhälle i Trafikverket svarar enligt webbplatsen för "den långsiktiga planeringen av hela transportsystemet utifrån ett nationellt, trafikslagsövergripande perspektiv."

Vem blir då chef för detta viktiga område i de sex regionerna? Jo 5 av 6 kommer från Vägverket. Och 5 av 6 är medelålders män. Flera ser äldre ut än jag...

Alltså - allt kommer att bli som förut - vi fortsätter med fokus på vägar, av män, för män. Järnvägen är naturligtvis inte lika viktig.

Eller är det så att man helt enkelt är sura för vinterns järnvägsdebacle? Vägarna har ju gudbevars inte haft några stora problem?

Länk: De nya cheferna

(Publicerad i Sydsvenskan den 3 mars 2010)

Den ekonomiska krisen i Grekland, Spanien, Portugal och Irland beror inte på euron utan på att dessa länder har fört en vårdslös finanspolitik som eldat på inhemska bostadsbubblor, skriver Olle Schmidt, Europaparlamentariker (FP), och Carl B Hamilton, finanspolitisk talesman (FP). För svensk del blir euroutanförskapet allt kostsammare, menar de.

Ekonomihistorikerna Jonas Ljungberg och Tony Johansson menar i en debattartikel i Sydsvenskan (25.2) att euron har bidragit till att blåsa upp ekonomiska bubblor i länder som Grekland, Spanien och Irland. Deras slutsats är att Sverige bör behålla kronan.

Vi delar inte denna slutsats. Argument för eller emot ett svenskt eurodeltagande kan delas upp i politiska respektive ekonomiska argument. De ekonomiska argumenten kan i sin tur delas upp i frågor om långsiktig ekonomisk effektivitet (mer handel, investeringar och konkurrens) samt om ekonomisk stabilitet (starkare eller svagare konjunktursvängningar och finanskriser).

Ljungberg och Johansson tar i sin artikel om euron endast upp frågan om ekonomisk stabilitet. Det räcker inte för att kunna bedöma vad som vore bäst för Sverige. Till exempel hävdar professorn i nationalekonomi Assar Lindbeck att de långsiktiga effektivitetsvinsterna för Sverige av att gå med i eurosamarbetet väger tyngre än stabilitetsproblematiken.

Euron är idag en efterfrågad världsvaluta som ses som ett smidigt och väl fungerande betalningsmedel. Euron har för sina medlemsländer bidragit kraftigt till ökad intern handel, men även till ökad handel med resten av världen. Enligt forskarna Harry Flam och Håkan Nordström uppskattas Sverige varje år gå miste om cirka 200 miljarder kronor i utebliven utrikeshandel (export och import) på grund av euroutanförskapet.
Sverige förlorar därmed i specialisering, produktivitetsökning, lönebetalningsförmåga och skatteintäkter från många företag. På sikt förlorar Sverige i välstånd och konkurrenskraft av euroutanförskapet.

För att få en känsla för hur Sverige skulle ha klarat sig med euron som valuta kan vi se hur det gått för Finland, som gick med i eurosamarbetet från början och vars ekonomi i mångt och mycket liknar Sveriges.

Under dessa tio år har Finland haft snabbare ekonomisk tillväxt än Sverige. Från en i utgångsläget högre arbetslöshet har den finska kommit ned till svensk nivå. Inställningen till euron är idag mycket positiv bland finländarna och bland finska ekonomer. Särskilt stark omsvängning i inställning har skett bland finska företagare, som nu är mycket positiva till euron.Det finns ingen anledning att tro att Sverige skulle ha haft en sämre utveckling än Finland om även vi bytt till euron 1999.

Den ekonomiska krisen i Grekland, Spanien, Portugal och Irland är inte ett bevis för att den monetära unionen misslyckats. Dessa länder har fört en vårdslös och slapp finanspolitik som i flera fall eldat på inhemska bostadsbubblor.
En sådan politik skapar problem oavsett landets val av valuta. Det är också troligt att den finansiella krisen i Europa hade blivit mycket värre om vi istället för euron haft ett tjugotal olika valutor och EU-länderna haft mindre intresse av att samarbeta på det ekonomiska området.

Ljungberg och Johansson skriver enbart om de ekonomiska stabilitetsaspekterna av att stå utanför eurosamarbetet. Den politiska dimensionen är dock minst lika viktig. Sverige skall inte springa iväg från problem som uppstår i Europa, utan i stället vara en positiv kraft som söker bidra till lösningar.

Oavsett om Sverige har euron eller inte påverkas vi av utvecklingen i Europa. Därför är det bättre att också ha en röst när beslut ska utformas och tas.

OLLE SCHMIDT, ledamot av europaparlamentet och dess monetära utskott.
CARL B HAMILTON, ledamot av riksdagen och ordförande i dess näringsutskott

(Publicerat i Dagens Nyheter den 2 mars 2009.)

Riksdagsledamöter (M) och (FP): Utpekade Stasi­informatörer måste få möjlighet att tillbakavisa lögner.

Under rubriken "Vilka samhällstoppar är det som polisen skyddar?" berättar professor Birgitta Almgren (DN Debatt 25/2) om sin kamp för att få tillgång till Säpos uppgifter om dem som agerat för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi i Sverige. Det antas allmänt finnas femtiotalet namn.

Birgitta Almgren konstaterar att andra länder vill göra upp med sin historia. I dag är det lika rimligt att granska den östtyska diktaturen som tidigare den nazistiska. Det forskningsprojekt hon ägnar sig åt handlar bland annat om att beskriva den totalitära regimens idéer, strukturer och arbetsmetoder vilket klart visats med den förra året utgivna boken "Inte bara Stasi?... Relationer Sverige-DDR 1949-1990" (Carlssons). Skolan och kulturen var två av den östtyska regimens viktigaste spjutspetsar.

Vi har alla på olika sätt engagerat oss för att arkiven skall öppnas. På en fråga i augusti 2007 från Hans Wallmark konstaterade justitieminister Beatrice Ask att Säpo fått tag i "ett antal spridda uppgifter i samband med att Stasiarkiven öppnades i början av 90-talet. Dessa uppgifter följdes upp. Ett mindre antal namnuppgifter kunde härledas till personer som kunde identifieras. I inget fall ledde utredningarna till åtal eftersom de eventuellt brottsliga handlingar som förekommit redan var preskriberade."

I en ny fråga, nu i februari 2010, från Carl B Hamilton görs en återkoppling till dessa uppgifter då han påpekar att felaktigt utpekade rimligtvis borde ges en möjlighet att försvara sig; namnen på de påstådda Stasianknutna svenskar som finns i Säpos arkiv måste lämnas ut till dem som står på listan och som ännu är i livet. Särskilt om Stasiuppgifterna är oriktiga bör nämligen dessa personer ges möjlighet att försvara sig innan de går i graven. Annars kommer efterlevande så småningom, när arkiven väl öppnas, få veta att Stasi påstått att deras avlidna släktingar - till exempel föräldrar - varit angivare och förrädare. Det kanske är ren lögn - som så mycket annat i DDR - men då, i en framtid, är det för sent för både genmäle och äreräddning.

I grunden finns det åtminstone fyra goda skäl till öppenhet: 1). Det handlar om att nu levande som pekas ut skall kunna tillbakavisa lögner. 2). Det skapar en möjlighet att sätta saker i sitt rätta sammanhang i fall man som informatör kan förklara att det fanns påtryckningar, ideologisk förvillelse eller annat bakom agerandet. 3). Det gör det möjligt att söka försoning med offer vars karriärer kan ha krossats eller som hamnat i fängelse. 4). Ytterst och viktigast handlar det om att sanningen alltid har företräde framför lögnen.

Vi tycker att det är rimligt att seriösa forskare, författare och journalister skall ges möjligheten att gå igenom de uppgifter Säpo har kring svenska Stasiinformatörer. Birgitta Almgren förbereder nu att genom ett överklagande ta ärendet vidare till regeringsrätten. Vi hoppas att vår regering agerar innan dess. Öppna arkiven!

Hans Wallmark (M)
Carl B Hamilton (FP)
Mats Johansson (M)
Rolf K Nilsson (M)

Riksdagens israel-palestinska nätverk inbjöd under veckan Mahmoud Abu Rahma till riksdagen för att informera om situationen i Gaza.
Mahmoud är aktiv i människorättsorganisationen Almezan.

Genom dokumentation, rättsprocesser, samt kritik så fort brott mot mänskliga rättigheter begås, såväl av Hamas eller Israel, är Almezan mycket respekterade.

Almezan lyfte exempelvis fram Goldstonerapporten och är starkt kritiska till de stängda gränser till Gaza som förhindrat handel av nödvändiga produkter.
Endast 35 olika produkter får importeras, varken mediciner, skor eller kläder. Det smugglas in genom tunnlarna till skyhöga priser.
7 % av allt vatten är tjänligt- resten är starkt förorenat. Materiel för att bygga reningsanläggning förbjuds av israel att tas över gränsen.
Palestinier får ansöka om att uppsöka sjukhus på Västbanken, eller i Israel. Det kan ta en månad att få detta tillstånd. Under ansökninsförhöret har det förekommit att patienter dessutom både arresterats och torterats.

Arbetslösheten är 75-90 %.
Utbildning, hälsa och vatten är de stora problemen.

Hur kan denna situation fortgå?

Borde inte Mänskliga rättigheter och Internationell Humanitär rätt vara utgångspunkten och anledning till att världssamfundet och demokratiska länder agerar om det begås brott mot dessa lagar?

När skall omvärlden vakna för vad som pågår i Gaza?

”Frihet att bo var jag vill, frihet att komma bort från vardagen för en stund och frihet att knyta kontakter runt om i världen. För det är just detta som flyget är. Ren och skär frihet”, skriver infrastrukturminister Åsa Torstensson på Newsmill. Jag fattar inte, menar Torstensson att vi skall flygpendla till jobbet? Jo jag känner till personer i Skåne som gör det varje dag till Sthlm…

Och längre ner skriver hon: ”Det behöver finnas attraktiva transportalternativ så att människor och företag kan välja klimateffektiva resor och transporter”. Och sen hyllar hon flyget som fyller 100 i år. Och vidare exemplifierar hon med gröna inflygningar, och att Arlanda flygplats är klimatneutralt. Båda dessa åtgärder är ju naturligtvis trevliga, men helt otillräckliga sett i ett större perspektiv.

Om man lyssnar till vad forskarna säger, t ex Jonas Åkerman, som idag var med på ett seminarium på Trivector, och som är en av Sveriges kunnigaste när det gäller flygets utsläpp, så får man en annan bild. Svenskarnas flygresor står idag för ca 8% av de svenska koldioxidutsläppen. Och med åtgärder som gröna inflygningar, genare flygvägar kan man minska utsläppen med 10-20%.

Och enligt Åkerman finns det möjlighet att minska utsläppen per passagerarkilometer med ytterligare 35-45% till 2050. Problemet är att prognoserna pekar på att flyget fram till 2050 skall öka 4 ggr.

Detta betyder, skriver Åkerman på Newsmill någon vecka tidigare: ”att även om de här nämnda potentialerna för lägre utsläpp per rest kilometer kan realiseras, så kommer de totala utsläppen av växthusgaser från flyget att mer än fördubblas, kanske tredubblas fram till 2050. Samtidigt krävs att de totala utsläppen under samma period minskar med 70-100 %, om de värsta konsekvenserna av ett förändrat klimat ska kunna undvikas. Detta innebär att enbart flygets utsläpp, i synnerhet i industrialiserade länder, innan år 2050 riskerar att överstiga den totala målnivå för växthusgaser som samhället som helhet behöver nå ner till.”

Om detta vet inte Torstensson inget. Istället skriver hon i slutet av sin artikel:” Fortsätter flygets utveckling så är jag övertygad om att luften även fortsättningsvis kommer vara det främsta transportmedlet som tar oss till de karibiska stränderna, de afrikanska bergen och de färgstarka kryddmarknaderna i Mellanöstern.”

Och visst, sådana som jag och Torstensson inkluderas säkert i ”oss”. Men varken alla svenskar, eller ännu mindre människor i stora delar av världen, inkluderas i detta ”oss”. Visst innebär flyget frihet för oss som har råd, men för att denna frihet skall kunna finnas kvar krävs en betydligt mer seriös diskussion än den som Torstensson åstadkommer.

(På tåget från Sthlm. Tåget både gick, och är i tid....)

Länkar:
Torstensson på Newsmill
Åkerman på Newsmill

There is an interesting letter in Nature Geoscience this month on what climate changes we have actually already committed ourselves to. The letter, by Mathews and Weaver (sub. reqd.), makes the valid point that there are both climatic and societal inertias to consider.

Their figure neatly demonstrates the different issues:

The upper line is often what is referred to as the ‘climate change commitment’ (for instance Wigley, 2005). This is the warming you get if we keep CO2 (and other GHG and pollutant levels) constant at today’s values. (Technically, the figure shows the case staying at year 2000 values). In such a scenario, the planet still has a radiative imbalance, and the warming will continue until the oceans have warmed sufficiently to equalise the situation – giving an additional 0.3 to 0.8ºC warming over the 21st Century. Thus the conclusion has been that because of climate inertia, further warming is inevitable.

However, constant concentrations of CO2 imply a change in emissions – specifically an immediate cut of around 60 to 70% globally and continued further cuts over time. Matthews and Weaver make the point that this is a little arbitrary and that the true impact of climate inertia would be seen only with emissions cut to zero. That is, if we define the commitment as the consequence only of past emissions, then you should set future emissions to zero before you calculate it. This is a valid point, and the consequence of that is seen in the lower lines in the figure.

CO2 concentrations would start to fall immediately since the ocean and terrestrial biosphere would continue to absorb more carbon than they release as long as the CO2 level in the atmosphere is higher than pre-industrial levels (approximately). And subsequent temperatures (depending slightly on the model you are using) would either be flat or slightly decreasing. With this definition then, there is no climate change commitment because of climate inertia. Instead, the reason for the likely continuation of the warming is that we can’t get to zero emissions any time soon because of societal, economic or technological inertia.

That is an interesting reframing of an issue that comes up all the time in discussions of adaptation and mitigation. This is because it demonstrates that adaptation (over and above what is necessary to reduce vulnerabilities to current climate conditions) is unnecessary if mitigation is dramatic enough.

However, the practical implication of this reframing is small. We are clearly not going to get to zero emissions any time soon, and even the 60-70% cuts required to stabilise concentrations initially seem a long way off. Thus as a practical matter, it doesn’t really matter whether the inertia is climatic or societal or technological or economic because the globe will continue to warm under all realistic scenarios (what we do have a possible control over is the magnitude of that warming). Thus further adaptation measures will still be needed.

Igår kväll arrangerade Liberala Klubben i Stockholm ett panelsamtal mellan Stefan Fölster,chefsekonom, Martin Ådahl, tankesmedjan Fores och undertecknad.
Platsen var det anrika gamla cafeét Ritorno och temat för kvällen var en "borgerlig miljöpolitik".
Martin Ådahl var övertygad om att bara en liberal politik kan lösa de största utmaningarna, marknaden, entreprenörer, ekonomiska styrmedel och riskkapital för Gröna satsningar.
M. Å. tog också upp och gick igenom co2-beskattningen, befolkningstillväxten och förstärkte ord med bilder.

Fölster skickade med tankar vad en borgerlig miljöpolitik borde innehålla:
1. Stå på vetenskaplig grund- inte på känslor. Han hyste därför en tveksamhet till höghastighetståg, om den satsningen enbart skulle göras för att minska Co2. Då blir det en dyr satsning enligt Stefan Fölster.
2. S. F. pekade också på vad som på ett negativt sätt hade kunnat hända om MP fått sin vilja igenom. Inga effektiva sopförbränningsanläggningar, ingen kärnkraft.
3. S.F. var emot riktade subventioner- det skall vara generella styrmedel.

Jag tog tillfället i akt att som bakgrund lyfta fram de principer som vägleder Alliansens miljöpolitik.
1. personliga ansvarstagandet
2. marknadsekonomiska lösningar
3. internationella överenskommelser
4. teknikutveckling
Passade också på att markera i ett antal punkter de satsningar som regeringen under mandatperioden vidtagit.
¤ för den biologiska mångfalden,för klimatet,för en hållbar energimix, EU-beslut under ordförandeskapet och landsbygdsprogrammets möjligheter.
Stack förstås inte under stolen med att Fp driver på och önskar ta ytterligare steg för att slå vakt om den biologiska mångfalden.

Tog också upp den ekosystemtjänst-forskningen som pågår. Att sätta pris på naturens tjänster som vattenrening, pollinering och kollagring.

Kvällen var mycket intressant och givande då det blev en livlig diskussion, frågeställningar och synpunkter från alla dem som slutit upp denna kväll.

Förra veckan (24/2) fattades beslut om Norra Station. Det handlar om den första detaljplanen och genomförandebeslut. Kostnaderna för projektet är stora vilket SVT:s ABC-nyheter rapporterat om:



Från YIMBY:s håll ser vi både positivt och negativt på den senaste utvecklingen. Att beslut nu fattats om etapp ett är oerhört positivt. Norra Stationsområdet är ett mycket viktigt projekt för Stockholm där innerstaden äntligen får växa utanför tullarna. Att Stockholm fysiskt knyts samman med Solna gynnar båda kommunerna. De höga kostnaderna är dock ett problem och det vore djupt olyckligt om projektet faller på grund av dessa.

Det som nu diskuteras är möjligheterna att höja exploateringsgraden. Det här är ingenting som YIMBY motsätter sig, tvärtom har vi kritiserat planen då vi menar att den inte i tillräckligt hög grad utnyttjar områdets läge och potential. Täthet är som bekant en positiv och eftertraktad kvalitet. Antalet bostäder har minskat markant jämfört med ursprungsplanen, och det är i dagsläget också mycket tveksamt om området kommer att försörjas med tunnelbana. Att en spårväg nu ser ut att planeras till området är naturligtvis en mycket positiv utveckling, men vi menar att både tunnelbana och spårväg kommer att behövas när hela Norra Stationsområdet står färdigbyggt. Det är viktigt att poängtera att spårväg och tunnelbana är olika typer av trafikeringssätt, med olika syften och kapacitet.

Exploateringsgrad handlar inte bara om hushöjder. Det handlar också om hur marken utnyttjas. Här finns en stor potential i att göra något bättre med Norrtullsplatsen och Uppsalavägen. Som YIMBY har påpekat från första början så är Norrtullsplatsen illa utformad. Det uppförs en separerande trafikbarriär som skapar avstånd och hinder på ett ställe där det borde skapas samband. Den "port" till Stockholm som det påstådda syftet med platsen är blir det inte mycket av annat än för den som fort medels bil fort kör förbi området. Inte ens trafiktekniskt finns det skäl att bygga på det sätt som nu planeras. Det absurda i situationen är att biltrafikens plats i markplanet ökas, samtidigt som en stor del av trafiken grävs ner i och med Norra länken. En formalistisk idé om en stadsport får gå före fungerande planering.

Att Uppsalavägen i framtiden kommer att gå i en stad verkar inte ha berört trafikplanerarna. Vägen kommer även fortsatt att agera en mycket kraftig barriär mellan Norra Stationsområdet och Hagaparken. 
Norrtullsplatsen hör knappast hemma i en stadsmiljö. 
På nedstående bild visas de stora arealer som trafikspaghettin tar upp. Mark som kan användas för bostäder för att skapa bättre ekonomi för projektet, motivera en tunnelbanedragning till området, samt lösa problemen med de dåliga sambanden till nationalstadsparken och Albano.

Ljusrött = Impedimentmark (överbliven mark eller grönmark som kommer vara så trafikstörd att den blir oattraktiv). Mörkrött = Vägar/Hårdgjorda ytor. 
På debattsidorna fortsätter också diskussionen om Tors Torn. I fredags publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet som på minst sagt lös grund kritiserar de föreslagna tornen. I artikeln, underskriven av ett antal arkitekter och kulturhistoriker, menar man bland annat att Tors Torn är dåliga eftersom de "med sina drygt 140 meter [..] kommer synas vida omkring" [sic!]. Någon vidare argumentation kring varför detta automatiskt skulle vara dåligt ges inte, bortsett från att det skulle "ödestigert förändra flera av Stockholms internationellt mest berömda stadsvyer".  Värt att notera är att kritiken kommer trots att tornens slutliga utformning inte är bestämd. Eftersom allt som syns är dåligt förväntar vi oss snarast ett uppföljande brännpunktsinlägg där arkitekterna förespråkar rivning av Globen, stadshuset och Riddarholmskyrkan.

Argumentationen är märkbart tunn och det blir snabbt uppenbart att artikeln, de fina titlarna till trots, bara handlar om subjektivt tyckande. Som så ofta i diskussionen i Stockholm kan kritiken brytas ner till detta: Om alla hus är låga, solen skiner överallt, och ingenting någonsin tillåts sticka ut så blir vi underbart mellanmjölkslyckliga. Det är en diskussion som glömmer bort hur staden ska fungera, och det faktum att täthet, inte modernismens soloptimerade trevåningshus på blåsiga gärden, är en efterfrågad kvalitet.

Skribenterna ifrågasätter också ekonomin i projektet, där de menar att det är dyrt att bygga högt. Och det är  förvisso sant. Men nu är det ett norskt investmentbolag, inte Stockholmarnas skattepengar, som ska finansiera Tors torn.

Det intressantaste med kritiken mot Tors Torn är inte kritiken i sig, utan att kritikerna glömmer bort allt annat. Spalterna fylls inte av kritik mot utebliven tunnelbana, Norrtullsplatsens usla utformning eller att man i stadsplanen helt kastar bort chansen att koppla samman Norra Station med nationalstadsparken. Nej, det viktiga är att inget hus får vara högt. Banalt är bara förnamnet.

Kritik mot tornen kommer också från oppositionen. Sveriges radio rapporterar att "Oppositionen anser bland annat att tornen är för höga, för klumpiga och att de kommer att förstöra stadens siluett." Ett pressmeddelande bringar lite mer klarhet.
 
“ - Husen som föreslås är för stora, för klumpiga och för höga. De ger ett otrevligt intryck i nuvarande utformning. Jag är också oroad över stadsbilden om det här förslaget blir verklighet. Är man vänligt sinnad kan man säga att de avtecknar sig som kaninöron på det kungliga slottet, säger Cecilia Obermüller (Mp), ledamot i Stadsbyggnadsnämnden.

- Jag är rädd att husen med den här utformningen kommer att förstöra stadsbilden och stadens siluett. En tävling skulle förhindra att vi får två torn som påminner om 1930-talets skyskrapor i New York. När vi bygger nytt och högt måste husen vara vackra, säger Maria Hannäs (V)-ledamot i Stadsbyggnadsnämnden.

- Byggnationen av Norra Stationsområdet ger Stockholm en helt ny årsring. Det är en god idé att bygga två höga hus vid slutet av Torsgatan, de så kallade Tors Torn. Det här är viktiga byggnader för Stockholm som ger möjlighet till fantastisk utsikt och publika verksamheter. Vi vill att staden utlyser en arkitekttävling för att få fram en gestaltning som är värdig 10-talets Stockholm, säger Teres Lindberg (S), vice ordförande i Stadsbyggnadsnämnden. ”
Det är tråkigt att miljöpartiets och vänsterpartiets kritik inte har mer substans än såhär. Tornen är dåliga för att de är höga menar Cecilia Obermüller. Och Maria Hannäs verkar ha missat att det byggdes många mycket intressanta byggnader i New York på 1930-talet, bland annat Empire State Building som är en av världens mest kända byggnader. Man kan förstås har olika åsikter om arkitektur, men är Empire State Building verkligen något som ska lyftas fram som en dålig förebild när man ska bygga ett högt hus?

Socialdemokraternas Teres Lindberg har här en avsevärt mer givande ansats som präglas av en positiv inställning till stadsutveckling och ett genuint önskemål om att vi ska göra något riktigt bra. En arkitekttävling låter inte alls som en dum idé och det vore intressant om staden tillsammans med den norska fastighetsutvecklaren kunde undersöka möjligheterna för en sådan.

Andra länkar:
Centerpartiet replikerar på arkitekternas kritik mot Tors Torn.
Tors Torn på Facebook
Slutreplik i SvD
Kommuner oense om torn
Arkitekt får hård kritik

Bloggar om: stockholm, solna, yimby, norra station, tors torn, stadsutveckling, urbanism, kollektivtrafik, tunnelbana, spårväg

Klimatkris, miljökris, energikris, finanskris och tågkris - är de alla liknande systemkriser? Överutnyttjande av resurser som när den exponentiella kurvan dras ut tillräckligt långt blir till en kris?

När de fossila bränslena använts i en utsträckning så att koldioxiden inte längre kan tas upp av växter och hav, utan vi får en uppvärmning av atmosfären. När naturens biologiska resurser utnyttjas på ett sätt som gör att de inte hinner förnyas. När oljan används i ständigt ökande omfattning utan tanke på att den är en ändlig resurs. Då får vi en systemkris.

När bank- och finansmän konstruerar lån till potentiella husägare, utan säkerhet, eftersom den eviga värdetillväxten blivit norm, och andra giriga finansmän paketerar om lånen och säljer dem vidare i en allt fortare snurrande karusell - då blir det systemkris.

Och när samhället inte förstår att fordon och bana måste underhållas och resurser behållas för att ge ett resilient system när vädrets makter slår till - då får vi en systemkris.

Klimat, miljö, energi, finans och tåg - alla är de system vi utnyttjat till bristningsgränsen. Vi har privatiserat vinsterna i systemen - och socialiserat förlusterna. När bankerna går bra - hamnar vinsterna i privata fickor, men när de krisar är det staten som betalar. När naturens resurser överutnyttjas blir några rika, men utarmade ekologiska system, får vi alla på sikt vara med och betala.

När det gäller tåget har ännu ingen gjort privata vinster på systemen - men räkna med att vi alla får vara med och betala för strulet. I första hand genom inställda tåg och förseningar, och på sikt genom investeringar i ny infrastruktur och dyrare underhåll.

Drömmen om den eviga tillväxten blir dyr på sikt.

Tillägg den 4/3: Jag hittade just en debattartikel av Alf Hornborg, humanekolog här i Lund, som säger samma sak som jag här ovan - minus tågen: Sista sucken för den fossildrivna ekonomin.

Samtidigt som vi var i Indonesien pågick ett klimatmöte på Bali. Besvikelsen efter Köpenhamnsmötet kunde man genom tidningsrapporter och samtal med miljökunniga i Indonesien konstatera.
Inga större förväntningar, men med en bestämdhet att Indonesien vill vara med och vara en nyckelspelare i Mexico i november.

Man var överens om att Mexico mötet måste bli en milstolpe för att kunna få till stånd ett avtal byggt på två-spårsprocessen( den som startade i Köpenhamn- Kyotospåret och ett som inkluderar fler länder.

Bali- Nusa Dua deklarationen innebär enligt rapporteringen följande:
1. biologiska mångfaldens betydelse
2. förberedelse för Mexico

Nyckelfrågorna har varit följande:
¤ grön ekonomi
¤ låg C02
¤ resurseffektivitet

Uppföljningskonferenser
Man pekade ut tre områden som man globalt skall arbeta vidare med under den närmaste tiden.
1. kemikalier
2. farligt avfall
3. hälsa

Dessa områden kommer man att fortsätta att fördjupa sig i vid möten i Basel, Rotterdam och Stockholm.

Den stora utmaningen blir nu att återuppbygga människornas förtroende för FN:s och politikens möjlighet att besluta om nödvändiga åtgärder.

 
Fastigheten Klamparen 10 ligger i hörnet av Fleminggatan och Scheelegatan i stadsdelen Kungsholmen. Huvudsyftet med planförslaget är att pröva om det är lämpligt med en påbyggnad av huset. I förslaget ingår vidare att användningen av fastigheten ändras från allmänt ändamål till kontor med butiker, restauranger etc i delar av bottenvåningen.

YIMBY ställer sig mycket positiva till planerna att tillföra ytterligare våningsplan på Fastigheten Klamparen 10. Att öka på antalet våningar och därmed också öka den tillgängliga kontorsytan med ytterligare 9000kvm innebär fler arbetsplatser i kvarteret vilket i förlängningen ökar kundunderlaget för kringliggande butiker och restauranger. Enkelt uttryckt kan sägas att fler människor innebär ett intensivare gatuliv, och ett intensivt gatuliv är ett av värdena som vi inom YIMBY värdesätter högst och som för oss är centralt inom begreppet "storstad".

 
Då fastighetens fasad utmed gatan i dagsläget saknar butikslokaler eller andra publika lokaler, så gör det att den sidan av Fleminggatan samt Scheelegatan där huset ligger inte lockar till besök för andra än de som har direkta ärenden till fastighetens arbetsplatser. Därför ser vi mycket positivt på förslaget att öppna upp fasaden vid gatuplanet mot Fleminggatan med butikslokaler. Att tillföra butikslokaler vid gatuplanet ger möjlighet att förlänga det naturliga promenadstråket längs Fleminggatan (Se karta) som i dagsläget kan uppfattas som tomt och ointressant. I en stad måste det få finnas både intressanta och mindre intressanta platser. Vid det här centrala och strategiska läget av staden just vid Fleminggatans slut, bör dock fokus på hur gaturummet uppfattas av fotgängaren vara central.

  Karta: Fastigheten Klamparen 10 ses inringad i rosa. Pilar i nord-sydlig riktning är Scheelegatan/barnhusbrostråket. Pilar i öst-västlig riktning är Fleminggatan-kungsbrostråket.

Då stråket längs Fleminggatan sakta dör ut i höjd med Klamparen 10 så ser vi i och med förslaget stora möjligheter att förstärka och förlänga stråket och på så vis knyta Kungsholmen samman med västra Norrmalm. Detta genom en starkare koppling till Kungsgatan via kungsbron, något som underlättas av det pågående arbetet med Västra City där en omdaning av Kungsgatans västra ände är aktuell, vilket vi bland annat belyser i vårt yttrande om Tågordningen 1.

Kopplingen mellan Kungsholmen och Norrmalm över barnhusbron är idag en förhållandevis öde sträckning som främst utmärker sig som en parkeringsplats för långfärdsbussar. Här ser vi en outnyttjad möjlighet till att skapa ett nytt stråk i innerstaden med den fantastiska utsikten som bron bjuder. För att skapa rätt förutsättningar för människor att röra sig längs sträckningen så återknyter vi till exemplet vid Fleminggatan, det är därför också viktigt att Klamparen 10 får en tydlig entré även ut mot Scheelegatan som känns inbjudande. Det räcker förstås inte med att enbart en av fastigheterna längs sträckningen utformas med detta i åtanke, men det är en utmärkt start.

Plansida hos Stockholms Stadsbyggnadskontor.

YIMBY:s yttrande (PDF)

Bloggar om: stockholm, yimby, kungsholmen, scheelegatan, fleminggatan